Bergman Horror Show














FAKTA
Bergman Horror Show, Springhill Institute, Birmingham 20-22 juli 2005
”Simbiosis–Zones of contacts”, Luarca 5-12 augusti 2005
Kulturveckan/Performanceveckan, The Alma Löv Museum, Östra Ämtervik 7 augusti 2006
Performancehelg, Kunstbanken Hamar 27-29 oktober 2006
Skissernas Museum, Lund, 1 november 2006, Skånes konstförening, Malmö 24 december-20 januari 2006-2007
Konsthallen-Bohusläns museum Uddevalla 6 maj 2007
”To the Left of the Rising Sun”, Castlefield Gallery, Manchester International Festival, 29 juni-12 augusti 2007

Oktober 2006 trycktes ett program, Bergman Horror Show, som delades ut till alla besökare.

Det kändes ledsamt att vår idé på Phuket inte skulle genomföras. Samtidigt var vi mitt inne i en produktion av ett teater- och performance-konstverk. Vi hade fått en inbjudan till Springhill Institute i Birmingham, ett institut som visade sig vara detsamma som två mycket trevliga unga konstnärer, Karin Kihlberg och Reuben Henry. Bergman Horror Show hade vi föreslagit dem, ett verk som i nedplockat skick skulle kunna medfölja som bagage på flyget till England. De tackade ja och med stöd från dem och IASPIS kunde vi börja arbeta med produktionen. Det var mycket som skulle göras. Vår tanke utgick från Bergmans filmer, skådespelarnas röster och diktion, intervjuer, musik och ljud, alltsammans på en liten teaterscen, manövrerad av oss i ett 25-minuters spel för sittande publik. Vi ville varken uttrycka ett obegripligt allvar och vi ville ha ett helt mörkt rum, stort eller litet spelade ingen roll, men helst med en enkel sluss och en besöksvakt utanför. Vi vill varken att man skulle kunna komma in under föreställningens gång, eller lämna den. Det var själva idén. Genomlidandets idé.

Det var som sagt mycket som skulle göras. Figurerna, scenografin, kulisser och fonder. Och det skulle helst gå fort. På vår väg kom Per Johnsson som jobbade på Atelje Larsen i Helsingborg som tryckare och dataansvarig. Endast tack vare att Per ställde sin fria tid och hjälp till vårt förfogande kunde vi bearbeta allt behövligt material i datorn. Vi hann till premiären i Birmingham och senare under sommaren deltog vi även i performancefestivalen Simbiosis i Luarca, Spanien. 

Bergman Horror Show bygger på det som internationellt kallas konstfilm och tillhör på sätt redan konstscenen. Vår föreställning ville dock mana fram ett mer naivt förhållningssätt. Vi ville locka åskådaren mot illusioner byggda av uttrycksfulla röster, lysande små lampor, kulisser och uppdykande figurer, Knappast något som tidigare prövats på den samtida konstscenen men just därför så lockande.

Konstnären Vik Muniz talade om modellteaterns klumpighet, dess omständiga bakvägar och tekniker som ”the worst possible illusion”. Konstpubliken reagerade också påfallande olika på vår föreställning. Det återkommande problemet, för oss, var att få publiken att förstå att det var slut. Det hela började, och slutade, med tunga kyrkklockor. Den signalen visade sig dock inte räcka. Publiken satt kvar. Under tystnad. Vi stod kvar bakom vårt bygge. Under tystnad. Det hela var spännande!




Comments