Monkey Business



I dagens kulturliv får man lätt intryck av att mycket befinner sig på fel plats. Konsthallen erbjuder film i mörka bås, teatern visar streetdance och till museet går man för att äta en riktig gourmetmåltid. Allt är kultur och alltid finns det något att köpa med sig hem från shopen. Men vad är det egentligen som händer när konstnären blir filmare, museipersonalen ska agera business- och showmakare, allt måste väcka uppmärksamhet och bildning blir en fråga om underhållning?

Sedan 80-talet har det hetat att både ideologierna och de stora berättelserna är döda. och döden har bestämt spridit sig i ett slags vanmaktens rigor mortis. Vad finns att berätta, vem vågar ta på sig berättarens roll och vilken historia ska komma till uttryck? Flagor ur de små berättelserna virvlar upp och blänker till ett ögonblick medan de stora museerna grubblar över sitt ansvar.
Vårt utställningsförslag till Statens Historiska Museum gör anspråk på att vara en spegel, riktad mot vår tid, och en tillspetsad fråga. Vi vill bygga en enda stor och väldig bur för levande apor att vistas i under hela utställningsperioden. Inredningen i buren skall vara elegant och betagande, ljust 1700-tal, det enda som är ”historiskt” i vårt förslag. För aporna i buren har ingen historia att berätta, de bara äter, vilar och leker. Medan publiken tittar på. Precis som på 1800-talets zoo och menagerier där måltider och eftermiddagsté hos aporna hörde till standard-underhållningen och där publiken kunde skratta åt aporna samtidigt som de fick sin egen förträfflighet bekräftad. Så lika och ändå så olika. Människan förmådde ju hantera bestick, bara människan var alltså civiliserad!

Idag tittar vi gärna på andra människor som sitter i bur. De s k dokusåporna eller reality-tv:n fortsätter mot alla odds att locka åskådare och intresse till det som händer, i verkligheten, i tv. I dessa program finns heller ingen historia, bara ”här och nu”. Vad händer, och vad händer hela tiden, med människorna som tillsammans är inlåsta i buren?



De tre aporna ”Hör inget ont”, ”Ser inget ont”, ”Säg inget ont” sitter i grupp och brukar kallas för visa. Hos aporna saknas inte mer publika förebilder. Här finns King Kong, herr Nilsson, Cheeta och Jo Mendi, en cigarrökande och konjaksdrickande favorit i 30-talets amerikanska nöjesindustri. I medeltida kyrkor symboliserar apan djävulen och senast på 80-talet lyckades chimpansen Petermann bli något av en motståndsmartyr inom den tyska anarkiströrelsen då han dödats av polis efter att ha attackerat sin cirkusdirektör. 

Vår idé strävar dock längst tillbaka i historien, till människans närmaste nu levande släktingar i familjen hominider, till schimpanserna och deras nära släktingar. Vi tror och hoppas att detta är en synnerligen publik idé som ska locka stora och blandade skaror till Historiska Museet. Trots att överraskningen bara kan infinna sig på vernissagen tror vi att själva tilltaget behåller sin tankeväckande fräschör för varje ny åskådare. Mötet mellan Historiska museets konstruktivistiskt berättande högkultur och primaternas biologiska situationskomik kan inte bli annat än överrumplande för besökaren! 



Beskrivning
Det höga nyrenoverade rummet på Statens Historiska Museum med sin dragning åt exercis och gymnastiksal har proportioner som är idealiska för att hysa en hög och rymlig bur och ändå lämna luft och rymd kvar i rummet. Vi har tänkt oss en konstruktion med upphöjd bas och stadigt järngaller samt ett finmaskigt nät eller plexiglas i nedre delen av buren, för att hindra apor och besökare från att skada varandra. Utöver detta krävs ytterligare en avgränsning runtomkring buren för att besökarna inte ska komma för nära.
Inne i buren, vars förlaga vi hittade i Kairos zoologiska trädgård, är det inrett som i en1700-talsinteriör byggd i framförallt trä. Just på 1700-talet var det nämligen högsta mode att klä silkesapor som människor och när apan dog låta stoppa upp den till fortsatt prydnad. I buren ska kopior av väggar, dörrar, möbler, armaturer och även textilier, tapet och dekor utformas ”apvänligt” men ändå så att det till färg och form ger en trovärdig historisk miljö för aporna att fritt fara fram i.



Genomförande
Första steget blir att finna ett zoo intresserat av att samarbeta med Statens Historiska Museum kring utställningen. De tre närmaste zoo som hyser apor är Skansen, Kolmårdens djurpark och Eskilstuna zoo. Man kan för enkelhetens skull hoppas på Skansen som samarbetspartner. För att visa på projektets allvar bör museiledningen på Statens Historiska Museum ta första kontakt med ledningen på Skansen. Samarbetet bör inbegripa hjälp med planeringen av bur, interiör, djur, djurskötsel, mathållning och vakthållning.
Nästa steg blir ett möte mellan arkitekt, smed och konsulter från Skansen som sedan i samråd med konstnärer och ledning ritar den bur och 1700-talsinredning som skall hysa aporna vintern 2007.
Vi vill gärna arbeta med smeden Stefan Hansson och Nya Gotlands Svets och Smide AB för burens järnkonstruktionen, dess produktion och uppsättning. Vi har tidigare arbetat tillsammans i flera och stora  konstprojekt och resultatet har alltid varit pålitligt och bra, dessutom till rimligt pris och med trivsel under arbetets gång!
För 1700-tals interiören har vi en önskan att arbeta med arkitekten Nike Karlsson på Grötlingbo Möbelfabrik AB för att göra både konstruktionsritning till buren samt ritningar för interiören i samarbete med oss, stilkonsulter och Skansens personal. Möbler och viss inredning kan Grötlingbo Möbelfabrik AB producera. Nike Karlsson är också han en prövad och erfaren samarbetspartner.
Den miljö vi skapar är en ”kuliss” men den bör ändå vara historiskt korrekt. 1700-talsdetaljer ska glädja besökarens öga och aporna men också någorlunda hålla för apornas framfart under ca 6 månader. Vi vill naturligtvis att interiören skall förfalla under utställningstiden. Ändå krävs ett stadigt bygge, precis som på teatern. Där kan man kanske finna en samarbetspartner för tips när det gäller textil och dekor.
Vi skulle gärna vilja göra en katalog/bok varför utställningen behöver sättas upp i god tid före vernissage för fotografering till andra trycksaker såsom vykort, vernissagekort och affisch. Tidsmarginalen kan även vara till fördel för något man skulle kunna kalla inkörning, att djuren vänjer sig vid de nya lokalerna och personalen likaså.
Kanske skulle det också vara intressant med en dokumentation av hela projektet i form av en film?
Under utställningstiden skulle man ta tillfället i akt och ordna en rad föreläsningar och diskussionsaftnar. Att öppna upp för bredast möjliga träffyta med frågor kring konst och museum, biologi och kultur, cirkuskonst, dressyr och Guerilla Girls…



Hållning/Approach
Det är viktigt att ej skratta bort idén utan istället lyfta fram den som huvudnummer för vintern 2007 för att därigenom markera graden av prioritering. Om vi talar om arbetet som något vi ser fram mot, utan att tala om vad det går ut på (alltså apor i bur) anar/förstår förhoppningsvis media och i förlängningen besökarna ”det seriösa” i projektet och reagerar därefter.
Det är viktigt att inför pressvisning och vernissage ha ett bra bildmaterial, texter och referensmaterial för skribenter, men även att skapa ett sammansvetsat team på museet genom samtal och genomgång med all personal före öppning.



Förhoppningar
Det drastiska tilltaget att bokstavligen levandegöra museet med hjälp av livs levande däggdjur är ett slags dårpippi men syftar till en utställning som förhoppningsvis ska skapa seriös diskussion kring museets roll och tro på sina samlingar och sin kunskap. Vi vill ta ut svängarna rejält och samtidigt spela ut provokationen mot en lång tradition av hur apor och människor har ställts mot varandra, som varandras like och motsats. I konsten, i barnsagan, inom religion och vetenskap, vid hov såväl som vid positivhalarens sida. 
”Det kunde en apa ha gjort” säger man om en dålig målning och det vetenskapliga studiet av apor har riktats mot psykologi och inlärning. Apor har visat sig kunna ”apa efter” och både göra konst och handla rationellt.  Kulturen är det som har skiljt apan från att bli vår jämlike. I pedagogiska sammanhang brukar det betonas att det skall vara roligt att lära och idag står också upplevelsen i fokus för det mesta. Är det ens nödvändigt att lära sig, kan man inte bara ha roligt? Som aporna? Med vårt förslag tillåter vi oss att såga på den gren vi själva sitter på tillsammans med Historiska Museet. Vi frågar oss om vi kritiserar tidsandan och publiken, för dess brist på tålamod och intresse för kunskap, eller oss själva, institutionen som för att få fart på verksamheten lånar in konstnärer som bara förmår åstadkomma ”apkonster”! Har både museiledningar och konstnärer en övertro på den upplevelsekonst som alltmer tagit över efter museernas mer traditionella sätt att förmedla kunskap och kulturarv genom att ställa ut och berätta om historiska ting. Monkey Business kan synas vara en grimas men är också ett experiment som ingen vet utgången av. Vad aporna gör och hur de använder rummet vet vi inget om. För publiken återstår bara att titta på!  Observera och notera!

FAKTA
Monkey Business, skissuppdrag från Statens Historiska Museum, Stockholm, 1 februari 2006. Förslaget refuserat.

Comments